Den osynliga mannens fjärdedelsårhundrade

Festivalfotografen Seilo Ristimäki, vars utställning öppnas idag, intervjuades. Feelings since 1960, 2.8.-1.9.2019, Brinkala galleri.

 

Fotograf Seilo Ristimäki, hur är det att arbeta för Åbo musikfestspel?

”Under tjugofem år har tekniken ändrats väldigt mycket.  Före den digitala tiden, under den tryckta bildens tid, fanns det en viss fördröjning, nu skummar den sociala median genast. Bilderna måste vara tillgängliga och i delning snabbare. I mitt jobb får jag tala med stjärnor bakom kulisserna. Överraskande många är förtjusta i Åbo. Åbo anses vara en charmig liten stad, och festivalen väl ordnad.

Åbo musikfestspels tvärkonstnärlighet är i sig inget nytt – festivalen har alltid haft ett relativt mångsidigt utbud med tanke på tidens anda. Vad som är djärvt förändras dock med tiden. Klaus Mäkelä är den fjärde konstnärliga ledaren jag arbetar för. Alla har tillfört något eget. Åbo musikfestspel har alltid varit i första hand en festival för klassisk musik, men atmosfären har blivit mera avslappnad speciellt under Topi Lehtipuus tid. Då gjordes en hel del försök och det letades efter nya konsertställen, såsom en grotta under jorden, eller gasklockans platå. De var visuellt annorlunda, men produktionsmässigt utmanande. Ville Matvejeff hämtade större verk tillbaka. De nya konstnärliga ledarna är mer internationella, och de har stora, internationella vänkretsar. Det lockar allt mer intressanta stjärnor till Åbo.

Musikfestspelen är ett inspirerande motiv för en fotograf, eftersom åstranden inte ändras och man är hemma, men man får fotografera nya och intressanta typer. Större visuella operaproduktioner är alltid intressanta, men enskilda personer är mest sig själva under övningarna. Fotografen har lyckats då publiken inte ser eller hör en – jag är konsertens osynliga man, som synliggör festen för de andra.”

Berätta om din utställning i Brinkala galleri?

”Jag kommer ungefär ihåg alla bilder jag tagit, men ansiktena saknar ibland namn. Då måste jag leta efter dem i arkiven. I min jubileumsutställning har jag valt 50 visuellt intressanta bilder bland 30 000 jag tagit för musikfestspelen. Beställningen har varit dokumentbaserad, och det syns. Utställningen är ändå inte avsedd för att bara presentera utrymmen eller stjärnor. Musikvänner kan dock tycka att det är intressant att bonga bilder på en yngre Leif Segerstam, eller bröderna Kuusistos ungdomsbilder.

Min stil har hållits liknande under 25 år, fast tekniken har ändrat på bilderna. 1994 var tidningarna ännu svartvita… Publikens klädsel har också blivit mer avslappnad, det märks i bilderna. Barockorkestrar hade förut barockkläder och det skulle absolut äga rum i Akademisalen, nu kan man experimentera mera, och till exempel historiska dräkter har lämnats bort. För tjugo år sedan hade det varit skandalöst.”

Vad har fotografikonsten att ge musikvärlden?

”Ett par år sedan ordnades en konsert, där en barockorkester spelade Fyra årstiderna lite likt jazz, så att kapellmästaren lämnade en hel del utrymme i noterna för frasering. Att berätta om musik genom bild kan dock vara svårt – det kan vara svårt att ta bra bilder trots att konserten är bra. Bilder medför dock synlighet och publicitet. Under 25 år hinner man dokumentera kulturhistoria och lokalhistoria, och sätta Åbo på världskartan. Mina bilder har ibland använts i utländsk media då vi har haft internationella stjärnor som uppträder.

Utställningen, som bemärker mitt fjärdedelsårhundrade, råkar också vara under den sextionde gången då Åbo musikfestspel ordnas. En hel del har ändrats, men en viss stil kan ses i alla mina foton. När jag föreslog att vi skulle ordna en utställning, fick jag genast ivrigt stöd av Åbo musikfestspel. Det är jag tacksam för. Det är fint att få ordna en utställning i samarbete, och härligt att vi fick just Brinkala galleri i vårt bruk.”